Tom, ensam, förkrossad, osynlig, bortglömd, men även lättad, befriad, och jävligt glad. 

Så känns det att vara utan telefon, med en laddare som ligger på golvet i mitt andra rum sextiofyra kilometer härifrån. Det är tomt att inte hela tiden springa runt att leta efter telefonen för att ivrigt titta vem det var som smsade när smssignalen ekar i hela lägenheten, men samtidigt är jag glad att slippa den. Att inte hela tiden behöva känna mig beroende av den. 

Så nu när jag inte har någon telefon, helt ensam (förutom min pappa som ligger och snarkar på soffan) i Ålberga, med datan i knät och ångesttankar i hela huvudet funderar jag på vad jag ska hitta på. Jag kan inte skriva till någon som kan göra mig sällskap och inte heller ringa någon. Lyckades dock ta fram gitarren, som nu stått alldeles för länge i sitt dammiga fodral, förut och plockade lite på den. Har saknat stunderna jag brukade sitta skräddare i sängen med gitarren i knät och bara spela för att det fick mig att kunna tänka igenom mina problem en aning extra. 

Hej kära ni.

Igår när vi samlades i klassrummet som vanligt kl 08.30 var klassen helt annorlunda mot vad den har varit innan resan som fick oss alla att lära känna varandra lite mera, vilket kändes så himla bra och numera flyter det bara på. Vi hade en kort samling innan vi gick vidare mot culturum för att lyssna på en cirka två timmars lång föreläsning av Andreas Jonsson om mobbning. Jag blev så himla rörd och många tårar strömmade ner längs mina kinder under tiden att han berättade om sina erfarenhet, då han själv varit utsatt för mobbning. När han pratat klart och min mascara hade lämnat många svarta spår i mitt ansikte applåderade vi alla väldigt länge medan han bockade och tackade. Han frågade även om han fick ta en bild på oss alla och lägga ut på sin blogg, och visst fick han det så jag lånade den härifrån.

När vi sedan var tillbaka i skolan hade vi en kort diskussion innan vi tog en promenad till matsalen och åt lunch. Tappade dock aptiten och vi knatade senare mot skolan igen, där vi hade ännu en diskussion fram till det att vi slutade vid 13.30 Jag var påväg ner för att träffa Anna när jag träffar på Izabella, som ropar mitt namn och ger mig en lång och stor bamsekram. Hennes ögon blev tårfyllda och hon kunde inte länge hålla tillbaka innan tårarna rann ner för hennes kinder och hon förklarade hur mycket hon hade saknat mig. Två månader och sexton dagar. Så länge sen var det vi träffades, på skolavslutningen när vi grät i varandras famnar och lovade varandra att vi skulle ses på sommarlovet. Men det gjorde vi aldrig. 

När vi pratat en stund och hon skulle kila vidare gick jag och mötte upp Anna för att köpa ett par nya jeans till mig och ta en fika. Det var skönt att äntligen få prata ut med henne igen och det kändes precis som förr. Senare kom Ludwig, Alexander, Adam och Jesper och sa hej, så jag bestämde mig för att umgås med dom när Anna tog bussen hem. Vi pratade och skrattade ihop som förr, och det var så himla skönt att kunna umgås med dom igen, för jag har verkligen saknat grabbarna.

Senare mot kvällen kom Robin och hämtade mig för att sedan följa med mig hem till Ålberga och stanna här över natten då vi skulle hämta upp Linus imorse och åka vidare mot Vingåker för att kolla på lite folkrace. Jag lyckades spräcka mina byxor idag förövrigt, så jag ska försöka att gå tillbaka med dom och få ett par nya. En dag gamla. Vi lyckades även med soppatorsk och problem med bilen påväg hem, men min ängel till pappa hjälpte oss med soppan. Tack.

En gammal bild i brist på andra.

I måndags kl 08.30 samlades alla Enskildas ettor utanför skolan och väntade ivrigt på att bussarna skulle dyka upp. När dom väl kom slängde vi in våran packning och satte oss klassvis i de tre olika bussarna. Jag hamnade bredvid Clara och när klockan hade passerat 09.00 var vi påväg mot Ramsvik. En lång bussresa väntade oss med tre stopp innan vi var framme i stugbyn. 

Väl framme flöt allting bara på. Klasserna bekantade sig med varandra och vissa av oss vek sig av garv tillsammans. Vi störttrivdes med varandra och de följande dagarna var så himla mysiga. Vi har tillbringat så mycket värdefull tid med varandra och vi har gjort allt ifrån att fånga krabbor och tävlat i krabbrace till att springa stafetter och gjort samarbetsövningar tillsammans. Sena kvällar, massvis av prat, skrattanfall, kortspel, expeditioner, vandringar, extremt vacker utsikt, bad, grillning av marsmallows och knasiga vänner är bara några få av de ord som beskriver hur dessa dagar varit vid Ramsvik. Har nog aldrig skrattat så mycket under så kort tid, någonsin, som jag har gjort där. Helt underbart. 

När vi sen satte oss i bussen och påbörjade resan hem kunde jag inte låta bli att bli lite smått ledsen, för det har verkligen varit så himla bra, allt jag vill är att åka tillbaka och uppleva allt en gång till. Ni är så jävla bra.

Hej!

Sitter här och äter vegetarisk pizza med håret inlindat i handduken och så fort det har torkat ska jag klippa bort mina slitna toppar och få kort och äntligen (!!) friskt hår. Dock har jag lite smått ångest över att klippa av en decimeter och få i princip axellångt hår.

Men det blir nog bra. Hoppas jag iallafall..

Tjugoandra augusti tvåtusentretton.

Folk som tror sig veta allt och som tror sig har rätten att döma folk efter deras misstag är bland det värsta jag vet. Människor som står och tittar ner på någon som är oskyldig men som ändå måste ta så mycket skit, bara för att man är yngre och inte en del av familjen. 

Så många svarta tårar som lämnat spår i mina kinder och så många sömnlösa nätter jag genomlidit på grund av dom.

Det spelar ingen roll vad jag försöker säga till mitt försvar, ingen lyssnar på mig eftersom att jag inte är "en av dom". Ingen vill ens försöka förstå mig eftersom att jag inte är "en av dom". 

Jag trodde det skulle göra mig lycklig, att ni skulle göra mig lycklig, men sen ni valde att tro att jag var den människan som drog det dåliga ur honom har det varit ett rent helvete. 

Jag vill inte genomlida det längre, jag ska inte behöva genomlida det längre eftersom att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det är bara era initiativ och handlingar som får det här att fortsätta. Hur ni tänker och hur ni agerar är det som gör att det här aldrig får ett slut. 

Ni intalar er själva om och om igen att det är jag som är den dåliga människan här, men ni borde tänka om, se det här ur ett annat perspektiv. Då skulle ni förstå. Att det är ni som gör fel och inte jag.

Tjugotredje augusti tvåtusentretton.

Så många gånger jag offrat något för dig, så många gånger jag svikit andra människor för dig.

Jag har alltid valt dig framför allt annat tills en vän tittade mig i mina rödgråtna ögon och frågade mig, "Är det verkligen värt det? Om han inte kämpar för dig på samma sätt som du kämpar för honom?".

Jag insåg att hon hade rätt och att jag inte kunde fortsätta leva i mina drömmar, i min fantasivärld där jag låtsades som om allting var bra, som om jag mår bra. För jag gör inte det, jag mår inte bra någonstans. Allt det dåliga överväger alltid det bra och så är det även nu. Att jag försöker hålla det vid liv, hålla oss vid liv, trots att jag inte ska behöva göra det. Allt hänger inte på mig, iallafall inte längre.

Skoldag nummer två är nu avklarad och jag känner mig fortfarande förvirrad bland skåp och salar. Det är så sjukt mycket folk överallt och känns ganska trångt men annars verkar det bra. Det är fortfarande stelt i klassen men börjar definitivt bli bättre och pirret i magen när jag går in i skolan är inte riktigt samma sak längre. Det går sakta men säkert framåt och jag är säker på att jag kommer trivas så småning om.

Tjugoiförsta augusti tvåtusentretton.

Sista dagen på årets sommarlov är här för min del och med andra ord knatar jag iväg till min nya skola imorgon, där jag ska omringas av en främmande miljö bland främmande människor. Jag är både rädd och nervös, mest för att bli ensam och utlämnad.

Min sommar har känslomässigt varit väldigt annorlunda till skillnad från tidigare år. Jag har gråtit mig till sömns och skakat av panik. Skrattat tills jag legat på marken med tårarna sprutandes ur ögonen och magen krampandes. Jag har varit så fylld med kärlek och lycka att jag bokstavligt talat känt dom där fjärilarna i magen. Men främst av allt har jag mått väldigt dåligt, sämre än någonsin om jag ska vara ärlig.

Men allt med den här sommaren har inte bara varit dåligt utan jag har också upplevt bra saker, så som att spendera mycket tid med personer jag tycker om, det vill säga min pojkvän, mina fina vänner och min familj, så som att komma in på skolan man ansökt, så som att vara kär, så som att känna sig riktigt lycklig tillsammans med någon eller så som att återfå kontakten med någon man inte pratat med på länge.

Mina vänner har varit guldklimpar hela bunten, men den jag spenderat mest tid som jag tycker allra mest om är självklart mannen i mitt liv som jag älskar så oändligt mycket. 

Och han har även fyllt arton år den här sommaren och tagit det efterlängtade körkortet. 

Hej! Det var ett tag sen jag skrev här nu, men nu är jag tillbaka. Dom senaste dagarna har jag spenderat med Lina och min pojkvän. I söndags när vi kom hem ifrån Skåne kom Robin hit och vi firade dom 10 månaderna vi nu har tillbringat tillsammans. De resterande dagarna har jag spenderat mycket tid hemma hos Lina och vi har pratat, kollat på film, skrattat och pysslat. I tisdags kom John upp till Citygrillen när vi satt och åt pizza, så vi cyklade sen hemåt alla tre till Lina där vi lyssnade på musik och skrattade en hel del. Robin kom senare och hämtade mig och vi åkte mot västerljung. Igår åkte jag till Lina igen och vi åt en snabbis innan vi blev hämtade av Linus och Emil. Vi åkte runt till jönåker och igenom staden med hög musik spelandes i högtalarna och basen som dunkade i hela kroppen, så himla mysig känsla! När vi hade åkt fram och tillbaka till sjösa för att vi skulle bada, men sedan ångrade oss puttrade vi tillbaka hem. Resten av kvällen blev bara kaos, det vill jag inte prata om. Mina känslor gick ifrån glatt och pirrigt till rädsla och oro.