Klockan är nu massor och jag måste sova för att orka upp imorgon. Och när Robin inte är här får Vanilla ta hans plats istället, inte riktigt samma sak men jag slipper i vilket fall som helst sova ensam. Godnatt kära ni.

Sitter och kollar igenom bilder från klassresan med min gamla klass vi gjorde i nian när vi åkte allihopa till Gotland i ett par dag och hade extremt roligt med varandra. Det var absolut något bland det bästa jag upplevt i mitt sextonåriga liv. Sena kvällar, massor av skratt, gemenskap, kärlek och fina stunder. Älskade Gotland, älskade klassen, älskade allt. Allt var så himla bra, och jag vill så himla gärna tillbaka. Saknar min gamla klass mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra.

Vill bara bli tretton igen och gå högstadiet en gång till med dessa fina människor. Åh, så många blandade känslor.

Jag glömmer er aldrig, nio a. 

Hej! Sitter just nu i bilen påväg mit Stockholm där dagen ska spenderas med min fina pojkvän. Det ska springas i affärer och köpas julklappar för fulla muggar. Ha en fin dag vänner!

Dessa tre bilder får äran att sammanfatta min dag. 

Jag har varit i staden en sväng och köpt färg och pensel med min mami. Ätit gott, plånkat på gitarren, målat rummet till hög musik och druckit en himmelsk smoothie.

1. Himlen var helt galet vacker i lilla nypan. 2. Ellen ska måla, slutar med färg överallt. 3. Hallon, päron och vaniljsmoothie, himmelskt! 

Hej!

Mamma väckte mig vid tolv, och jag gick upp och åt frukost. Nu ska vi ta en sväng till stan för att köpa färg till mitt rum, så jag äntligen kan måla om det, är så galet trött på min fula lila färg, så nu ska det bli vitt. Kanske får med mig något annat hem? Vi får se. Skriver här senare. 

Saknar värmen och sena sommarkvällar.

Jag känner att jag behöver skriva av mig nu, och för er som inte vill läsa det, ni behöver inte, men ni som vill, go ahead.

Jag har mått väldigt dåligt psykiskt de två senaste månaderna, har knappt varit i skolan, bråkat med mina föräldrar, mina vänner, min pojkvän men även med hans föräldrar. Allt har varit ett helvete, rent ut sagt. Jag har gråtit i princip varenda dag och somnat med ögonen fyllda av tårar varenda kväll. Ångesttankarna kommer tillbaka varenda dag och jag inser att allting bara går utför. Jag börjar inse att jag snart inte längre klarar mer, att jag börjar ge upp. Enda sen jag stod där på skolavslutningen i nian och grät i mina klasskamraters famnar har allt tagit en helt annan riktining, i precis den riktningen jag trodde det skulle fortsätta i. Jag har förlorat så mycket sen jag lämnade högstadiet, vänner, lust, ork och inte minst min glädje. Vart tog allt vägen? Jag var alltid den som var lycklig, och hade allting så perfekt. Jag mådde bra bland mina vänner och i min skola. Men nu har jag knappt några kvar, och skolan går jag inte till längre. Det handlar inte om att jag skolkar, det handlar om att jag får ångest när jag går in genom portarna till skolan, eftersom att jag vet "idag kommer jag gå ensam". Jag valde en skola där jag inte kände någon, där jag trodde jag skulle få en ny start, lära känna människor som ville känna mig, men nej. Grupperingarna började tidigt och när dörrarna är stängda öppnas dom inte igen. Och där står en ynklig liten ensam människa kvar, jag. Mitt liv har blivit helt skruvat, helt annorlunda mot vad det brukade vara. 

Nu består allting bara av sorg, ångest och orättvisa. Orättvisa ifrån människor som egentligen borde bry sig. De kan sitta och skrika på mig, klaga på mina föräldrar och våran situation bara för att jag är liten, ensam och sexton år. Allt som är fel beror på mig. Alla som mår dåligt mår dåligt pga mig. Allt, allt, allt, allt är mitt fel. Men varför? Vad handlar det egentligen om? Att jag inte är en av er. Jag är en utomstående som vunnit hans hjärta, en tjuv som inte bör höra till, och därför kan man skylla det på mig. Jag tog åt mig gång på gång av all skit de kastade på mig tills jag en dag stod på mig och sa ifrån. Då tog det hus i helvete. Bara för att jag är sexton år, och man behöver inte visa respekt mot småttingar, enligt dom. Gång på gång berättade dom för oss hur viktigt det var med ärlighet, att ljuga är fel. Men alla gör det, alla människor ljuger någon gång. Alla. Inklusive ni. Det allra värsta var när hon sa till mig: jag skulle aldrig ljuga, då hon bara några veckor tidigare ljugit för mina föräldrar och dragit historier som inte var sanna om mig och honom. Skippa skitsnacket tänkte jag då. Jag var så arg att jag skakade, så arg att tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag var så arg att hon ljugit för min mamma, och inte minst för mig och för honom med, hennes son. Ändå har hon hjärta att föreläsa för oss vad ärlighet innebär, när hon själv inte har en aning. Jag må vara sexton år, men det spelar ingen roll om jag är trettiosex eller fem, respekt ska man visa i vilket fall som helst. 

Idag gick jag på stan med min fina vän, Emma. Vi gick runt i affärer och handlade lite småsaker innan vi avslutade med en varsin frozen yoghurt på ett mysigt café innan vi kramade varandra hejdå och åkte hem var och en till sig. Saknat att ha kvalitetstid med den där bruden. Nu sitter jag och pratar i telefon med Putte, om allt och ingenting och ska alldeles strax ringa min pojkvän och säga godnatt.

Idag är det fjorton månader sedan han blev min. Fjorton månader sedan det blev han och jag. Han gör mig så galet lycklig, och jag älskar honom så.