Hej!

Sitter här och äter vegetarisk pizza med håret inlindat i handduken och så fort det har torkat ska jag klippa bort mina slitna toppar och få kort och äntligen (!!) friskt hår. Dock har jag lite smått ångest över att klippa av en decimeter och få i princip axellångt hår.

Men det blir nog bra. Hoppas jag iallafall..

Tjugoandra augusti tvåtusentretton.

Folk som tror sig veta allt och som tror sig har rätten att döma folk efter deras misstag är bland det värsta jag vet. Människor som står och tittar ner på någon som är oskyldig men som ändå måste ta så mycket skit, bara för att man är yngre och inte en del av familjen. 

Så många svarta tårar som lämnat spår i mina kinder och så många sömnlösa nätter jag genomlidit på grund av dom.

Det spelar ingen roll vad jag försöker säga till mitt försvar, ingen lyssnar på mig eftersom att jag inte är "en av dom". Ingen vill ens försöka förstå mig eftersom att jag inte är "en av dom". 

Jag trodde det skulle göra mig lycklig, att ni skulle göra mig lycklig, men sen ni valde att tro att jag var den människan som drog det dåliga ur honom har det varit ett rent helvete. 

Jag vill inte genomlida det längre, jag ska inte behöva genomlida det längre eftersom att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det är bara era initiativ och handlingar som får det här att fortsätta. Hur ni tänker och hur ni agerar är det som gör att det här aldrig får ett slut. 

Ni intalar er själva om och om igen att det är jag som är den dåliga människan här, men ni borde tänka om, se det här ur ett annat perspektiv. Då skulle ni förstå. Att det är ni som gör fel och inte jag.

Tjugotredje augusti tvåtusentretton.

Så många gånger jag offrat något för dig, så många gånger jag svikit andra människor för dig.

Jag har alltid valt dig framför allt annat tills en vän tittade mig i mina rödgråtna ögon och frågade mig, "Är det verkligen värt det? Om han inte kämpar för dig på samma sätt som du kämpar för honom?".

Jag insåg att hon hade rätt och att jag inte kunde fortsätta leva i mina drömmar, i min fantasivärld där jag låtsades som om allting var bra, som om jag mår bra. För jag gör inte det, jag mår inte bra någonstans. Allt det dåliga överväger alltid det bra och så är det även nu. Att jag försöker hålla det vid liv, hålla oss vid liv, trots att jag inte ska behöva göra det. Allt hänger inte på mig, iallafall inte längre.

Skoldag nummer två är nu avklarad och jag känner mig fortfarande förvirrad bland skåp och salar. Det är så sjukt mycket folk överallt och känns ganska trångt men annars verkar det bra. Det är fortfarande stelt i klassen men börjar definitivt bli bättre och pirret i magen när jag går in i skolan är inte riktigt samma sak längre. Det går sakta men säkert framåt och jag är säker på att jag kommer trivas så småning om.

Tjugoiförsta augusti tvåtusentretton.

Sista dagen på årets sommarlov är här för min del och med andra ord knatar jag iväg till min nya skola imorgon, där jag ska omringas av en främmande miljö bland främmande människor. Jag är både rädd och nervös, mest för att bli ensam och utlämnad.

Min sommar har känslomässigt varit väldigt annorlunda till skillnad från tidigare år. Jag har gråtit mig till sömns och skakat av panik. Skrattat tills jag legat på marken med tårarna sprutandes ur ögonen och magen krampandes. Jag har varit så fylld med kärlek och lycka att jag bokstavligt talat känt dom där fjärilarna i magen. Men främst av allt har jag mått väldigt dåligt, sämre än någonsin om jag ska vara ärlig.

Men allt med den här sommaren har inte bara varit dåligt utan jag har också upplevt bra saker, så som att spendera mycket tid med personer jag tycker om, det vill säga min pojkvän, mina fina vänner och min familj, så som att komma in på skolan man ansökt, så som att vara kär, så som att känna sig riktigt lycklig tillsammans med någon eller så som att återfå kontakten med någon man inte pratat med på länge.

Mina vänner har varit guldklimpar hela bunten, men den jag spenderat mest tid som jag tycker allra mest om är självklart mannen i mitt liv som jag älskar så oändligt mycket. 

Och han har även fyllt arton år den här sommaren och tagit det efterlängtade körkortet. 

Hej! Det var ett tag sen jag skrev här nu, men nu är jag tillbaka. Dom senaste dagarna har jag spenderat med Lina och min pojkvän. I söndags när vi kom hem ifrån Skåne kom Robin hit och vi firade dom 10 månaderna vi nu har tillbringat tillsammans. De resterande dagarna har jag spenderat mycket tid hemma hos Lina och vi har pratat, kollat på film, skrattat och pysslat. I tisdags kom John upp till Citygrillen när vi satt och åt pizza, så vi cyklade sen hemåt alla tre till Lina där vi lyssnade på musik och skrattade en hel del. Robin kom senare och hämtade mig och vi åkte mot västerljung. Igår åkte jag till Lina igen och vi åt en snabbis innan vi blev hämtade av Linus och Emil. Vi åkte runt till jönåker och igenom staden med hög musik spelandes i högtalarna och basen som dunkade i hela kroppen, så himla mysig känsla! När vi hade åkt fram och tillbaka till sjösa för att vi skulle bada, men sedan ångrade oss puttrade vi tillbaka hem. Resten av kvällen blev bara kaos, det vill jag inte prata om. Mina känslor gick ifrån glatt och pirrigt till rädsla och oro.

Här i skåne är vi nöjda med dagens resultat. Våran Java vann veteranklassen och slutade två i bästa tikklassen medan dimma vann öppenklassen i tikar och slutade trea i bästa tikklassen.

Bilresan hit må ha tagit lååååång tid, men gud så vackert det är här nere. Öppna landskap, jordbruk och stora fält i mängder, så himla mysigt. Vi var framme halv elva och vi har ätit grillat och alldeles nyss sa jag godnatt till min älskling som är fyrtiofem långa mil härifrån. Saknar honom så.

Hej!

Halv elva imorse satte jag och mamma oss i bilen och åkte mot Linköping för att packa över våra saker till Camillas bil och åka vidare mot Skåne, något vi har gjort varenda år så länge jag kan minnas. Varje år i augusti äger skånespecialen rum, en hundutställning med fokus endast på Dobermann och då vi har många vänner inom dobermannvärlden är det lite extra kul att både få umgås och ställa ut sin hund.

I vilket fall som helst kom vi inte iväg förrän runt två då hon hade valpar vi inte kunde slita oss ifrån. Saknar att ha dobermannvalpar hemma lite extra när jag ser någon annan som har det, men i vår, då ska vi också ha valpar. 

Här har vi en av hennes åtta veckors gamla valpar, söt som socker.