Skolan flyter på och dagarna bara flyger förbi. Jag trivs mer och mer med min klass och det känns riktigt bra, förutom att man knappt har någon ork till att ens öppna datorn. Idag efter skolan var jag med Adam, Alex, Jesper, Eddie och Hampus nere vid hamnen. Dom åkte bräda medan jag och Adam tittade på. Fick helt plötsligt en extrem huvudvärk och kunde knappt stå upp, så jag bad Robin hämta mig så vi kunde åka hemåt. Jag mådde så himla illa och kunde knappt hålla ögonen öppna, hade panik över hur ont det gjorde. Somnade i bilen när Robin stannade hos hans farföräldrar och hämtade alvedon till mig, och när vi sen var hemma la jag mig i soffan och kollade på idol medan Robin lagade mat. Nu har jag både ätit och slumrat till i soffan, så nu är huvudvärken nästan borta, vilket känns skönt.

Idag har vi dessutom hållt ihop i 11 månader, snart ett helt år. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag älskar honom bara mer och mer för varje dag som går. Han är mitt allt.

Gårdagen spenderades med fina människor och allt var så himla bra tills det inte var så himla bra längre. Men i vilket fall som helst är ni alla guld värda, och jag tycker så mycket om er.

de senaste dagarna har allt varit skit. bara skit. jag orkar inte skriva mer än så. jag skriver när jag har tid. och ork.

Dagarna går, skolan flyter på och det känns som om jag inte har tid till annat. Men jag ska verkligen försöka att hålla er uppdaterade så gott jag bara kan. Har umgåtts med vänner jag inte träffat på länge och tagit en och en annan fika på stadens café. Har även färgat håret och köpt två par byxor som båda har gått sönder, gått klädd i kjol och känt mig lite extra fin. Har börjat lära känna klassen mer och mer för varje dag, och jag trivs som fisken i vattnet bland människor som är lika glada som jag. 

Hej!

Första september är nu här, och idag var det faktiskt kallare ute. Har frusit som en galning hela dagen.

Var ute med Robin, Linus, Putte och Emma igår kväll och var hemma runt fyra, då jag somnade direkt. Vaknade upp bredvid Robin imorse när klockan var strax efter halv två, och fick ångest över att halva dagen redan passerat. Men vi gjorde det bästa av situationen och åkte in en sväng till stan, vi fixade även med Robins bil i ett par timmar innan vi åkte tillbaka till Ålberga där natten nu ska spenderas. Imorgon är det dags för den första riktiga skoldagen med riktiga lektioner, så dags att sova nu så jag orkar upp. Godnatt!

Tom, ensam, förkrossad, osynlig, bortglömd, men även lättad, befriad, och jävligt glad. 

Så känns det att vara utan telefon, med en laddare som ligger på golvet i mitt andra rum sextiofyra kilometer härifrån. Det är tomt att inte hela tiden springa runt att leta efter telefonen för att ivrigt titta vem det var som smsade när smssignalen ekar i hela lägenheten, men samtidigt är jag glad att slippa den. Att inte hela tiden behöva känna mig beroende av den. 

Så nu när jag inte har någon telefon, helt ensam (förutom min pappa som ligger och snarkar på soffan) i Ålberga, med datan i knät och ångesttankar i hela huvudet funderar jag på vad jag ska hitta på. Jag kan inte skriva till någon som kan göra mig sällskap och inte heller ringa någon. Lyckades dock ta fram gitarren, som nu stått alldeles för länge i sitt dammiga fodral, förut och plockade lite på den. Har saknat stunderna jag brukade sitta skräddare i sängen med gitarren i knät och bara spela för att det fick mig att kunna tänka igenom mina problem en aning extra. 

Hej kära ni.

Igår när vi samlades i klassrummet som vanligt kl 08.30 var klassen helt annorlunda mot vad den har varit innan resan som fick oss alla att lära känna varandra lite mera, vilket kändes så himla bra och numera flyter det bara på. Vi hade en kort samling innan vi gick vidare mot culturum för att lyssna på en cirka två timmars lång föreläsning av Andreas Jonsson om mobbning. Jag blev så himla rörd och många tårar strömmade ner längs mina kinder under tiden att han berättade om sina erfarenhet, då han själv varit utsatt för mobbning. När han pratat klart och min mascara hade lämnat många svarta spår i mitt ansikte applåderade vi alla väldigt länge medan han bockade och tackade. Han frågade även om han fick ta en bild på oss alla och lägga ut på sin blogg, och visst fick han det så jag lånade den härifrån.

När vi sedan var tillbaka i skolan hade vi en kort diskussion innan vi tog en promenad till matsalen och åt lunch. Tappade dock aptiten och vi knatade senare mot skolan igen, där vi hade ännu en diskussion fram till det att vi slutade vid 13.30 Jag var påväg ner för att träffa Anna när jag träffar på Izabella, som ropar mitt namn och ger mig en lång och stor bamsekram. Hennes ögon blev tårfyllda och hon kunde inte länge hålla tillbaka innan tårarna rann ner för hennes kinder och hon förklarade hur mycket hon hade saknat mig. Två månader och sexton dagar. Så länge sen var det vi träffades, på skolavslutningen när vi grät i varandras famnar och lovade varandra att vi skulle ses på sommarlovet. Men det gjorde vi aldrig. 

När vi pratat en stund och hon skulle kila vidare gick jag och mötte upp Anna för att köpa ett par nya jeans till mig och ta en fika. Det var skönt att äntligen få prata ut med henne igen och det kändes precis som förr. Senare kom Ludwig, Alexander, Adam och Jesper och sa hej, så jag bestämde mig för att umgås med dom när Anna tog bussen hem. Vi pratade och skrattade ihop som förr, och det var så himla skönt att kunna umgås med dom igen, för jag har verkligen saknat grabbarna.

Senare mot kvällen kom Robin och hämtade mig för att sedan följa med mig hem till Ålberga och stanna här över natten då vi skulle hämta upp Linus imorse och åka vidare mot Vingåker för att kolla på lite folkrace. Jag lyckades spräcka mina byxor idag förövrigt, så jag ska försöka att gå tillbaka med dom och få ett par nya. En dag gamla. Vi lyckades även med soppatorsk och problem med bilen påväg hem, men min ängel till pappa hjälpte oss med soppan. Tack.

En gammal bild i brist på andra.

I måndags kl 08.30 samlades alla Enskildas ettor utanför skolan och väntade ivrigt på att bussarna skulle dyka upp. När dom väl kom slängde vi in våran packning och satte oss klassvis i de tre olika bussarna. Jag hamnade bredvid Clara och när klockan hade passerat 09.00 var vi påväg mot Ramsvik. En lång bussresa väntade oss med tre stopp innan vi var framme i stugbyn. 

Väl framme flöt allting bara på. Klasserna bekantade sig med varandra och vissa av oss vek sig av garv tillsammans. Vi störttrivdes med varandra och de följande dagarna var så himla mysiga. Vi har tillbringat så mycket värdefull tid med varandra och vi har gjort allt ifrån att fånga krabbor och tävlat i krabbrace till att springa stafetter och gjort samarbetsövningar tillsammans. Sena kvällar, massvis av prat, skrattanfall, kortspel, expeditioner, vandringar, extremt vacker utsikt, bad, grillning av marsmallows och knasiga vänner är bara några få av de ord som beskriver hur dessa dagar varit vid Ramsvik. Har nog aldrig skrattat så mycket under så kort tid, någonsin, som jag har gjort där. Helt underbart. 

När vi sen satte oss i bussen och påbörjade resan hem kunde jag inte låta bli att bli lite smått ledsen, för det har verkligen varit så himla bra, allt jag vill är att åka tillbaka och uppleva allt en gång till. Ni är så jävla bra.