Åttiosju dagar har gått sedan olyckan. Mina extrema blåmärken må vara borta, men dom fysiska och psykiska ärren finns fortfarande kvar. Mardrömmarna kommer och går, drömmar som visar hur det kunde ha gått. Hur jag kunde flugit ut genom rutan om jag inte hade valt att ta på mig bältet igen. Det var som om mitt undermedvetna förstod vad som skulle ske. För jag vill inte påstå att jag vanligtvis är speciellt noga med att använda det. Det var bara ren jävla tur att jag hade det vid just rätt tillfälle. Får rysningar bara jag skriver om det, bara jag tänker på vad som kunde hänt. Att jag faktiskt lika gärna inte kunde suttit här idag.
Folk tror jag mår bra just för att det gått så pass lång tid, men dom har fel, för det gör jag inte.
Och ingenting kommer någonsin bli som förut igen.
Lollee
31 maj 2014 19:58
Åh minns vår olycka. För ett år sedan. Trodde min bror var död. Vet hur hemskt det är! Är själv fortfarande påverkad av den. Kram!
http://galenilivet.blogg.se
Besma
31 maj 2014 21:47
Jag blev påkörd den 29 November den dagen jag skulle spela cup dessutom. Tur var så kunde jag ställa mig upp på direkten. Jag hade ont i knät i 2 veckor och gick på kryckor i en vecka bara. Nu har jag inte ett dugg ont längre. Men jag kan ju ramla eller nåt och få ont. Hoppas du blir bättre!
http://nattstad.se/besmamounira
Omskakad
1 juni 2014 14:29
Vet exakt hur det känns, råkade ut för samma sak för knappt en månad sedan. Med väldigt lindriga skador. Samma sak med bältet, jag har det nästan aldrig men just den kvällen hade vi som i system när vi var ute och åkte "bätle?! CHECK!" Hade vi inte gjort det hade jag troligtvis inte suttit här idag. Och bilen är mer skrot just nu.. Styrke kramar!