Direktlänk till inlägg 14 november 2013
Enda sen jag var så pass gammal att jag förstod skillnaden mellan tjock och smal, eller fin och ful, har jag varit missnöjd med mig själv. Jag har alltid stått i bakgrunden och tittat på alla de andra söta tjejerna och frågat mig själv: varför kan inte jag få se ut sådär?
Enda sen jag förstod mig på dessa skönhetsideal som finns överallt har jag klätt mig i pösiga tröjor, försökt dölja magen med armarna i kors, undvikit att bada bland folk, dragit in magen när folk tittar på mig osv. Jag har alltid skämts över min kropp och mitt utseende. Jag har varit så sjukt osäker i mig själv och gråtit mig till sömns många nätter, även haft tankar på att vilja försvinna. Folk har sagt åt mig i alla dessa år: du är vacker som du är, du är helt perfekt. Men jag har stängt ute deras ord, inte lyssnat en sekund på vad det sagt för jag vägrade lyssna på något annat än det min hjärna sa åt mig: du är ful, du är tjock, du är äcklig, ingen tycker om dig, gå och dö, du är inte värd nåt. Dom tankarna har jag haft i mitt huvud under i princip hela min barndom. Varför? Jo för att samhället sätter igång sjuka tankar hos folk med deras skönhetsideal, att man ska vara smal som en pinne och kunna se varenda ryggkota. Hela min barndom blev förstörd pga detta, och inte bara min, utan miljontals med andra barn får också deras barndom förstörd, av samma ideal.
Dra åt helvete med skönhetsideal, du är vacker precis som du är, för att du är du. Skit i vad alla andra säger, stå på dig själv och var nöjd med dig själv för du är perfekt.
Jag förstår inte att jag inte tagit tag i det tidigare, när jag dagligen ser mig själv i spegeln och ser något jag inte vill se. Jag vill kunna se på mig själv och känna att jag är jag, jag är perfekt, och jag är helt jävla grym. Jag har en pojkvän som konstant berättar för mig hur vacker jag är, och att jag är bra precis som jag är. Men det spelar ju ingen roll om någon påminner en varenda dag, när man själv inte tar åt sig eftersom att man är missnöjd med sig själv? Därför har jag nu bestämt mig, och den här gången menar jag allvar. Nästa sommar ska jag kunna se mig själv i spegeln, tänka tillbaka på den gamla mig, och sen säga: Fyfan vad jag är bra! Jag klarade det! Det kommer bli väldigt tufft och förmodligen kommer jag stöta på en hel del motgångar, men ingenting kan stoppa mig nu. Jag ska sätta i gång med träning och sluta äta onyttigt, och få den kroppen jag så länge suktat efter. Punkt slut.
Vill man så klarar man av allt, oavsett vad det än gäller. Bestämmer man sig så är det klart sen! Viljan är det definitivt viktigaste av allt. Sen måste man även tänka på att sova, äta och dricka ordentligt. Utan det kommer man ingen vart, man orkar inte till slut.
Kom igen nu alla ni som länge velat göra en förändring, är ni med mig?! Vi klarar det här!