Direktlänk till inlägg 6 maj 2013
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska försöka få dig att förstå eller om jag ska låta det vara. Jag vet inte hur jag ska reagera när någon som har betytt så mycket för mig och som jag tidigare har kunnat prata med om exakt allting bara går förbi mig som om jag inte finns. Som inte vill såra mig, men som ändå gör det så sjukt mycket. En människa som ena dagen skriver fina saker och får mig att må bra, när den nästa dagen inte ens tittar på mig. Du vet att jag alltid finns här för dig, och det är just därför du tror att du kan komma och gå precis när du vill, men så är det inte. Det funkar inte. Du får ta och välja om du ska stanna eller inte.