Direktlänk till inlägg 5 augusti 2011
det finns många människor jag saknar. men en jag saknar speciellt mycket är Anna Victoria Hjelm. Vickis o jag har känt varandra väldiiigt länge. sen hon satt i barnvagn. och för några år sen innan jag började oppeby var vi så tajta som två personer kan vara. vi gjorde allt tillsammans. dessutom bodde vi grannar när jag var hos pappa. så då gick vi alltid över till varandra. vi spenderade hela sommarloven o julloven med att vara med varandra.
det enda som fanns i våra huvuden var att ingen kunde stoppa oss. inget kunde få oss att skilja oss åt.
men när jag väl började oppeby hände det som inte fick hända. vi började bråka.
vi gled isär. vi sa upp vänskapen. jag tänkte till en början att det inte spelade nån roll, jag skulle klara mig bra med alla nya kompisar i klassen. men jag märkte att nåt var fel. jag hade inte skrattat lika hysteriskt, eller känt den där lyckan som jag gjorde när vi var allrabästavänner. för jag hade ju trots allt, förlorat henne.
men vi blev sams. sen tjafsade vi igen. o våran vänskap gick upp och ner.
nu är vi helt sams. men ändå är vi inte lika bra kompisar som förut. vi har inte varit på hur länge som helst. inte skrattat ihop på månader. och det är nåt jag verkligen saknar. nåt jag verkligen ångrar. Hon ska börja oppeby nu i höst, och då hoppas jag att vi blir tajtare. mycket tajtare. att det kan bli som förut. vilket jag inte tror kommer hända, men man kan ju hoppas.
hon är en människa jag alltid skrattar med. en människa man alltid är glad med.
det går inte att vara sur när man är i hennes närhet. för hon är en helt underbar, älskvärd människa. världens sötaste o snällaste.
gammal bild.. ^^